So far away..

På senaste tiden har jag börjat tycka att det är väldigt jobbigt att bo så långt bort från min familj. Inte bara det att jag måste hitta ledig tid att kunna resa iväg, men när jag har tid och vill åka är det så förbannat krångligt och svindyrt att jag inte ens har råd =(

Hela tiden hör jag vänner och folk runt omkring mej som är hos familjen på middag, firar högtidsdagar med familjen, åker och badar med sina syskon, eller bara åker dit och umgås när dom vill och känner för det. Det har fått mej att inse hur mycket jag verkligen saknar min egen familj och hur dåligt jag mår över att ha dom så långt borta..

Jag vill kunna komma över när lillasyrran fyller år, kolla på när mamma har dansuppvisning eller sitta och skratta åt nått kul pappa säjer. Jag vill vara med när syrran o hennes kille kommer över på middag hos mamma o pappa, eller när släkten träffas för den årliga släktgrillningen. När syrran får barn vill jag vara en del av det barnets liv, se henne eller honom växa upp. Det smärtar mej redan nu att veta att jag inte kommer kunna träffa den lilla mer än några gånger per år. Det är inte tillräckligt...

Det känns som jag kommer längre och längre ifrån dom, när jag inte vill nått hellre än att komma dom närmare...